Krissi Ekmans

Bävern har en fin och tät päls. Den skyddar kroppen mot både kyla och väta. I mitten av 1800-talet blev den fina pälsen bäverns olycka. Man utrotade då alla bävrar i hela landet. Under 1920-talet skaffade man bävrar från Norge och släppte dessa på lämpliga platser. De trivdes och spred sig. Nu finns det gott om bävrar i Sverige. 

 

Bävrarna bor tillsammans och hjälps åt med olika arbeten. Bland annat bygger de dammar gemensamt. Fäller träd genom att gnaga runt stammen tills trädet faller. Sen äter de upp kvistar och löv och delar upp stammen och grenarna i bitar, som de sedan släpar eller rullar till vattnet och förstärker dammvallarna med. Vallarna tätas med lera, jord, stenar och småkvistar, som skyfflas från bottnen. Anledningen till bygget av dammar är för att vattnet ska vara ungefär lika högt året runt. Detta för att de bygger ingången till hyddan under vatten för kommer ingången över ytan kan rovdjur ta sig in.

 

Alla medlemmarna i bäverns familj hjälps åt att samla mat till vinterförrådet. De samarbetar även mot fiender. När en bäver upptäcker fara slår den med den breda flata svansen mot vattnet som är en signal för alla att söka skydd. 

 

Kännetecken: 

Gnagare med kraftiga framtänder. Längden är upp till 1 meter + svans 25-35 cm. Väger cirka 30kg. 

Färgen är gråbrun. Svansen är platt, bred och hårlös och används som styråra när bävern simmar. Den har även simhud mellan bakfötternas tår. 

En bäver kan vra under ytan i upp till 15 min. 

 

Honan föder 1-5 ungar. Ungarna lämnar hyddan tidvis efter några veckor. Ungarna kan simma men har inte tät päls. 

 

Förutom bark från lövträd, så äter de även saftiga örter och näckrosornas rotstockar.