sorgligt
det händer saker runt om i världen med katastrofer, dödsfall och olyckor..
just denna månad som sorgen efter min mamma kommer och är STOR...
stefan liv som var vår älskade hockeymålvakt är verkligen saknad och älskad, men kommer aldrig att bli glömd..
11 september med World Trade center och pentagon i fokus för flygplans krascher.
folk som blir mördade och misshandlade.
just nu tar det hårt på mig och jag känner mig otroligt liten..
sen har vi ju spartacus stjärnan som avled i helgen efter en tids sjukdom och den sjukdomen har skördat mångas liv... min mamma och systers bla.. Cancer är då inte att leka med...
alla dödsfall är ju inte tragiska... Men det tar hårt ändå...
igår kväll läste jag ett inlägg på expressen som Magnus Nyström skrivit om Stefan Liv och det var mycket vackert skrivet och jag började störtgråta...
Snacka om känslig... Men det är väl så, jag tänker ju på allt som hänt i min familj och släkt de senaste 10 åren...
och just det som Magnus tog upp om att hur man säger till ett litet barn att pappa aldrig kommer hem igen...
ja, det kändes som på något sätt att man tillhörde hans familj, så nära liksom...
nej, nu ska jag gå och lämna mitt lilla troll på förskolan...
Vila i frid
och alla ni som läser detta, älska era nära och kära, krama ofta... och glöm aldrig att livet kan ta ett hastigt steg och vara över..
just denna månad som sorgen efter min mamma kommer och är STOR...
stefan liv som var vår älskade hockeymålvakt är verkligen saknad och älskad, men kommer aldrig att bli glömd..
11 september med World Trade center och pentagon i fokus för flygplans krascher.
folk som blir mördade och misshandlade.
just nu tar det hårt på mig och jag känner mig otroligt liten..
sen har vi ju spartacus stjärnan som avled i helgen efter en tids sjukdom och den sjukdomen har skördat mångas liv... min mamma och systers bla.. Cancer är då inte att leka med...
alla dödsfall är ju inte tragiska... Men det tar hårt ändå...
igår kväll läste jag ett inlägg på expressen som Magnus Nyström skrivit om Stefan Liv och det var mycket vackert skrivet och jag började störtgråta...
Snacka om känslig... Men det är väl så, jag tänker ju på allt som hänt i min familj och släkt de senaste 10 åren...
och just det som Magnus tog upp om att hur man säger till ett litet barn att pappa aldrig kommer hem igen...
ja, det kändes som på något sätt att man tillhörde hans familj, så nära liksom...
nej, nu ska jag gå och lämna mitt lilla troll på förskolan...
Vila i frid
och alla ni som läser detta, älska era nära och kära, krama ofta... och glöm aldrig att livet kan ta ett hastigt steg och vara över..
Kommentarer
Postat av: Emma
ja det är fan fruktansvärt... så mycket som skett nu senaste tio åren iaf... som inte skett under hela vår uppväxt... tycker det bara blir mer o mer katastrofer alltså.. ja kramas e nyttigt o viktigt! skickar en KRAM till dig ! o Elicia såklart!
Trackback